Aktuella reflektioner

De som kan göra skolan bättre är för passiva!
Tisdag 12 juni 2018

Tjänstemännen på Skolverket gjorde inte som de hade blivit uppmanade. De obstruerade, läser vi i media. Det ledde till att den läroplan (LGR11) som kom ut för sju (!) år sedan och som fortfarande gäller inte blev som alliansregeringen ville. Denna läroplan skulle ju tydligare trycka på faktakunskaper och det skulle också vidhängande kunskapskrav, som används som avstämning vid betygssättning.

Ivar Arpi tar upp denna underlåtelse på ledarplats i SvD den 11 juni. Men hur illa det än är i hanteringen på Skolverket så undrar man: Hur i hela fridens namn kan man lägga ut ett så viktigt uppdrag utan ordentlig uppföljning från politikernas sida? Och hur har det kunnat vara så fel i så många år utan att man har dragit i handbromsen? Viktigt nu borde vara att även själva processen ses över, så att det som kommer ut i andra änden – den reviderade läroplanen med kunskapskraven – blir så bra som var tänkt.

Exempel på annat som är konstigt på tal om skolan:

Cirka 85 procent av alla elever i grundskolan går i en kommunalt driven skola. Varför lägger vissa politiker så mycket energi på att klanka på de skolor som har de övriga 15 procenten av eleverna? Många av dessa skolor har ju hittat en bra och bevisligen välfungerande modell. Detta faktum togs upp i DI av Lotta Engzell-Larsson häromveckan. Lär och överför idéer istället!

Och varför minska antalet nationella prov med hänvisning till hög arbetsbelastning och stress hos lärare och elever? Central rättning hos Skolverket (vilket har framförts som förslag i debatten) skulle avlasta och dessutom ge utrymme för fler provtillfällen och därmed mer rättvisande resultat. Hur tänkte nuvarande gymnasieminister Anna Ekström här? Hon har ju dessutom varit den högst ansvariga på Skolverket, med alla möjligheter att påverka, strax innan hon blev minister.

 Visst kan alla skolor bli stökfria 
Tisdag 2 januari 2018

 Det som eleverna säger om lugn och ro istället för stök och bråk har så klart inget med skattemedel och ägarformer att göra. Och inte heller handlar det om lärartäthet eller antal surfplattor i klassrummet för den delen. Icke – deras ord är befriade från vuxenvärldens tankar på pengar, politiska värderingar och prestige.

Jag kom att tänka på det när jag häromdagen läste en artikel i SvD undertecknad Inger Enkvist, professor i Lund. Hon skriver:

Den 27 december nämndes dessutom att Engelska skolan lockar allt fler elever. De intervjuade eleverna anger som ett skäl till att söka till skolan att det var ”stökigt” i deras gamla klasser och att det inte blev någon påföljd för de elever som var ”stökiga”.

De ”stökiga” elevernas rättighet att finnas i klassrummet väger med andra ord tyngre än de övriga elevernas rätt till utbildning. Svenska politiker borde väl kunna dra någon slutsats, när elever lämnar skolor för att inte få sin skolgång förstörd? ”Stökigheten” förklarar också varför det är svårt att rekrytera lärare, när dessa också ska vara socialarbetare, psykologer och poliser.

Ovanstående kursiverade rader är hämtade från denna artikel.

Alla vill nog skriva under på att arbetsro i skolan är viktig för elever och lärare. Däremot verkar det vara betydligt färre som inser vad som krävs för att åstadkomma en sådan miljö. Men istället för oändliga verbala kamper i media, där det har visat sig vara svårt att omvända politiker och då särskilt på riksplanet, så skulle jag nu vilja flytta fokus innanför skolans väggar. För visst går det att åstadkomma förändring i alla skolor. Det handlar ju inte direkt om vilka som har huvudmannaskapet utan om hur en skolverksamhet drivs.

Så ett förslag: låt en grupp som har lett/byggt upp en framgångsrik och lugn skola (skulle kunna komma från Internationella Engelska skolan) få ta över en så kallad problemskola. Det har ju gjorts förr, tänker kanske någon. Jovisst, men det nya här skulle då vara att rektorn och studierektorn med flera jobbar kvar vid sidan om och tar till sig omvandlingen, reflekterar … Det första året kan handla om att förändra, bygga upp, det andra året om att stabilisera. Och sedan återlämnar man rodret till den gamla ledningen som utvärderar och sprider erfarenheten.

Låt 2018 bli året då det händer något rejält i svensk skola!


Bra fart på skoldebatten 
- men låt det hända något också!
Torsdag 5 oktober 2017

 I havsbandet ligger kobbarna som jag tänker på. De ligger så pass nära varandra att det går att höra vad som sägs på grannkobbarna. Och mellan ett par av dem finns en gångbro. Sedan ligger det några betydligt större öar en bit bort. Där hör de att det pratas på håll, men verkar inte bryr sig särskilt mycket och drar sig inte ditåt för att delta i diskussionerna. ”Dom tycker ändå inte som vi gör, så vi håller oss här”.

Ungefär så skulle jag vilja beskriva den svenska skoldebatten som den just nu förs i media. De flesta makthavare är tysta om skolans inre liv, om disciplinproblem och bristande fokus på kärnkunskaper, medan det finns ett kluster som är aktivt, samstämmigt och som lyssnar på varandras erfarenheter. Skribenter är alltifrån oppositionspolitiker och lärare till professorer inom hjärnforskning. 

 Den här debatten har blommat ut under hösten och det flödar in artiklar i strid ström. De flesta har liknande budskap: den svenska lärarutbildningen är undermålig, situationen i många skolor är om inte kaotisk så alldeles för rörig för att bedriva vettig undervisning, svensk skola har blivit synonymt med flumskolan. Elever tar inte till sig tillräckliga kärnkunskaper innan de uppmuntras till fri faktasökning och självständiga debatter om sådant som de inte har fått lära tillräckligt om. Några debattartiklar refererar till varandra. Kolla gärna på artikelsamlingen nedan. De är hämtade från olika rikstidningar och är publicerade de senaste veckorna plus en från augusti i år.

Sedan har vi alltså folket på de ”de stora öarna”, främst företrädda av dem som har någon form av myndighetsställning. De som för sin egen debatt, de som inte bemöter det som sägs på ”småkobbarna”. De har i och för sig en omfattande, färsk rapport från Skolkommissionen (med bred representation) att läsa. Trots detta har de debattinlägg som kommer därifrån tyngdpunkten på att vi måste ha en mer jämlik skola, minskad segregation. Lugn och ro i klassrummen nämns i deras inlägg på sin höjd i en bisats. Viktigare är att skapa (och lagstifta) ett kösystem till de skolor som idag har långa köer.

Jag kan i och för sig förstå problemet med att vissa målsmän, oftast dem med lägre utbildning och/eller nya i landet, inte väljer alls. Inte känner till vilka skolor som erbjuder bra studiemiljöer. Jag vill också få bort segregationen. Självklart. Men ännu viktigare är att inga barn ska behöva gå i de skolor där de vuxna har tillåtit en vilda-västern-kultur att florera.

Slå näven i bordet då, Skolinspektionen! Kolla närmare på detta. Åk till Finland och lär. Eller besök en skola några hållplatser bort. Det finns ju skolor i Sverige som faktiskt har lyckats klart bättre än andra.

Det sprids en massa kloka råd från dem som har lång erfarenhet om hur själva undervisningen bör bedrivas. Om någon av er läser dessa rader: jag vet mina begränsningar inom ”ert” område och själva pedagogiken lämnar jag utanför här.

Men ny som lärare som jag är ser jag kanske annat. Till exempel: på skolor med liknande elevunderlag i ungefär samma upptagningsområde socio-ekonomiskt sett. Där man på den ena har ständiga bråk och stök och inte särskilt bra studieresultat. På den andra är det betydligt lugnare, artigare elever, bättre resultat på nationella prov. Alla de vanliga personlighetstyperna är representerade också på denna skola: de som har lätt eller svårt att lära, de som är rastlösa och de som älskar att sitta still och lära, de som har svenska som modersmål, de som är nyanlända till landet. En handfull elever gick på den förra skolan när jag jobbade där. Nu har de bytt skola och man kan se hur de smälter in i den nya skolans mer studievänliga miljö, som så klart också har sina problem - men hanterliga sådana.

Två saker ser jag bidrar till att en skola lyckas:
*  dels en kultur och rutiner som ger disciplin, respekt, arbetsro, samarbete med föräldrar som utgör den där ramen som lärare och elever behöver.
* dels en så god planering och sedan organisering i klassrummet som möjligt. Tydliga instruktioner,  individanpassade uppgifter när så behövs. Alla elever hänger med för meningsfull inlärning.

En sådan miljö borde  vara bra för alla – inte minst för dem som kommer från mindre studievana hem.
Vad väntar man på? Vad säger ansvariga politiker eller personer på Skolverket, månntro?     
***** Några läsvärda debattartiklar om skolan från den senaste tiden:
Sydsvenskan 2017-10-02: Fridolins 100 dagar vände inte skolan             

Fel fokus för Fridolin
Fredag 1 september 2017

I DN idag påminns vi om att vår utbildningsminister Gustav Fridolin sätter hög prioritet på att klubba igenom en ny lag för nytt kösystem till skolor.

Jag väntar på att han fäster minst lika stor vikt vid att alla skolor ska uppnå god kvalitet.

Och då tänker jag på trygghet, studiero, respektfullt uppträdande … Allt för att ge eleverna bästa möjliga förutsättningar för koncentration, uthållighet, fokusering på kunskap och sedan goda resultat.

Skulle vilja ställa frågan: Varför tror herr Fridolin att vissa skolor har långa köer – även i mer socio-ekonomiskt utsatta områden? (Och bortse då från om skolan är kommunal eller inte, tack.)

Artikeln i DN: "Ministern lovar nytt kösystem till friskolor" - länk här.
Prenumerera på: Inlägg (Atom)